En liten flicka gömmer sig ett rum i lägenheten. Hon hör hur pappa blir misshandlad i vardagsrummet. Genom fönstret har hon sett hur gäng av pojkar och vuxna män slår och sparkar hennes grannar, hör hur de ropar ”judesvin”. Hon förstår inte. Hon är rädd.
Hon har inte ordet pogrom i sin språk. Att den nazistiska regeringen uppmanar tyska rikets medborgare uppmanat till lynchning av den judiska befolkningen i tyska riket. Kulmen kom på den s.k. kristallnatten, den 9 november 1938. Fönstren till judiska hem och affärer slogs sönder, mobben plundrade butiker och hem. Judar misshandlades och mördades, synagogor stacks i brand. Tiden hade runnit ut för judarna i nazi-land.
Det krossade glaset gnistrade som kristall på städernas gator. Vi stod inför världshistoriens värsta brott mot mänskligheten. Tolv miljoner människor mördades i dödslägren, hälften av dem var judar. Nazisternas tanke var ett Europa utan judar, utan romer, utan funktionshindrade, utan homosexuella. De var nära att lyckas.
De flesta i världen blundade. Även i Sverige var nazisterna starka. Min pappa blev utkörd från lektionerna i tyska på realskolan. ”Vi undervisar inte judepojkar här” var argumentet. Jag känner igen scenen från boken och filmen Simon och ekarna. Nazi-vänliga företag slutade att annonsera i tidningar som Göteborgs Handels och sjöfartstidning därför att den modigt skrev vad nazisterna höll på med. Andra tidningar fick deras annonser.
Först när det var tydligt att Hitlers Tyskland skulle förlora kriget vågade vi öppna ögonen.
Efter kriget gick det inte att blunda längre. Nazismen betydde död och förstörelse. Ändå finns idag inflytelserika personer som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum. Ledare i ungerska regeringspartiet Jobbik, rådgivare till Trump, inflytelserika medlemmar i ett av landets största partier.
80 år efter Kristallnatten trodde de flesta att nazismen hamnat på historiens soptipp. Vi hade fel. Tyvärr hade vi mycket fel. Vi såg inte, ville inte se tecknen.
Kanske hoppades vi att världen blivit så mycket klokare att judar kan gå på stan på kippa på huvudet, att de kvinnor som så önskar kan dölja håret, att förälskade par kan gå hand i hand oavsett vilket kön de har.
Idag marscherar nazister åter på gator och torg. I Göteborg, i Visby, i många städer i Sverige och i övriga världen. Moskéer och synagogor attackeras med brandbomber, flyktingförläggningar brinner, rasismen och homofobin visas öppet, inte minst på de nätforum där många hämtar sin kunskap. I Pittsburgh, USA, mördades elva judar i sin synagoga av en nazist med maskingevär. President Trump valde att lägga en del av skulden på offren – ”De borde varit beväpnade”. Skall besökare i en synagoga, i en kyrka, i en moské alltså bära vapen för att känna sig trygga?
Vårt ansvar är att våga se. Se klart och agera, annars är kristallnatten här igen
Den kan hända oss judar, det kan hända andra.
Antisemitism och annan rasism går hand i hand. Samma grupper som attackerar judar hatar också muslimer, attackerar moskéer, bränner flyktingförläggningar, attackerar hbtq-personer. Kristallnatten gällde judarna. Sedan kom turen till romerna, till de funktionshindrade, till de oppositionella,
Martin Luther King sade: ”Den verkliga tragedin är inte de onda människornas handlingar utan de goda människornas likgiltighet.”
Motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet – det största hotet mot den solidaritet vi alla är beroende av.
Lärdomen är: Blunda inte än en gång för vad som kan ske på en gata nära dig. Lita aldrig på de som försöker ställa folkgrupper mot varandra. Nästa gång gäller det dig. Du är demokratins väktare. Våga visa omsorgen om din nästa
I morgon håller judar sabbat. I synagogan hålls därför minnesstunden för Kristallnatten idag. Ändå kommer många av dem att manifestera med 9 novemberkommitténs fackeltåg som går från Stora Teatern till Gustav Adolfs torg 18.00. En av talarna är en av de som ännu lever med minnet av pogromerna i Wien, Lisa Granér
Olle Katz
Ordf i Judar för Israelisk Palestinsk Fred
Lisa Granér, vittne till pogromerna i Wien
(Ursprungligen publicerad i GP)