”Den israeliska ockupationen och dess apartheidstyre kommer en dag att förvandlas till en demokratisk stat där alla lever tillsammans med samma, lika rättigheter” skriver Jonatan Stanczak.
Efter att ha läst den israeliska soldaten Anders debattartikel på SVT Opinion så kom jag att tänka på hur lika vi är, Anders och jag.
Jag utgår ifrån att Anders är uppvuxen i Sverige och han har kanske liksom mig sakta men säkert kommit att beundra landet Israel, dess natur, folket, hjältarna och hjältemodet, nybyggarandan och friheten.
När jag var 16 år gammal ville jag också tjänstgöra i den israeliska armén, precis som huvuddelen av min familj redan gjort.
Min morfar i artilleriet, min morbror som stridsvagnssoldat, min mor som sjuksköterska, min kusin i elitförband och så vidare. När jag anlände till Israel talade jag redan hebreiska, jag hade familj på plats.
Jag började med att som Anders göra vad som kallas Aliyah (uppstigning) vilket är att ansöka om israeliskt medborgarskap – en rättighet för varje jude, dock inte för de miljontals fördrivna palestinierna.
Därefter finputsade jag min hebreiska och kort därefter mönstrade jag till armén. På grund av en färsk knäskada från en klättringsolycka fick jag uppskov och reste tillbaka till Stockholm.
Hemma i Sverige pluggade och jobbade jag ett tag innan jag kort därefter bjöds jag med på en studieresa till Israel och Palestina för unga judar.
Resan organiserades av Judar för israelisk-palestinsk fred och Palestinagrupperna. Trots att jag då inte höll med om dessa gruppers åsikter följde jag med.
Jag önskar att även Anders hade gjort denna resa. Han skulle då ha fått träffa palestinier utan att behöva hålla ett vapen i hand – som människa istället för som ockupationssoldat.
Under min resa, som skedde under den andra palestinska intifadan chockades jag av vad jag såg. Min världsbild rasade samman.
Trots att det inte är mer än tio kilometer mellan min mormors hus i kibbutzen Bnei Dror och den palestinska staden Tulkarem så var det som att komma till en annan planet.
Ockupationen, diskrimineringen och hopplösheten slog emot mig. Palestinierna levde i en parallell verklighet där deras liv kontrollerades av Israels militärlagar. De israeliska soldaterna kunde i praktiken göra vad de ville.
Anders är kanske för ung, men annars kunde jag mycket väl ha stött på honom vid en av de israeliska vägspärrarna som skär palestiniernas liv i fragment.
Åren efter uppvaknandet reste jag mellan Sverige och Palestina för att lära mig mera. Jag sökte min roll i den nyupptäckta verklighet som jag så plötsligt konfronterats med.
Efter ett slumpartat möte med den dåvarande militäre ledaren för Al-Aqsa brigaderna i Jenin, Zakaria Zbeidi (som Anders som israelisk elitsoldat mycket väl kan ha varit involverad i att försöka avrätta) fick mitt liv en klar riktning.
Tillsammans med Zakaria och den judisk-palestinske skådespelaren Juliano Mer-Khamis var jag 2006 med om att starta Frihetsteatern i det palestinska flyktinglägret Jenin på norra Västbanken.
Frihetsteatern utbildar skådespelare, filmare och fotografer, samt sätter upp egna teaterföreställningar. Målet är att med kulturens hjälp reparera några av de skador som det palestinska samhället åsamkats, efter mer än 60 år av ockupation.
Idag, åtta år senare, bor jag med min familj i Jenins flyktingläger och mina barn går på dagis här. Vi lever ett förhållandevis normalt liv trots fattigdomen, och den israeliska arméns regelbundna angrepp på lägrets invånare.
Vi lever med kraftigt begränsad rörelsefrihet, och många av våra vänner har förlorat hoppet om en rättvis fred och en ljus framtid.
Precis som Anders tror idag, trodde jag innan min resa att palestinierna vill kasta judarna i havet, eller som Anders uttrycker det ”…om Israel för ett ögonblick lade ner sina vapen hade ett ohyggligt folkmord av judar ägt rum”.
Nu vet jag att det inte stämmer.
Jag vet att vi – israeler, palestinier, judar och araber, kristna och muslimer – kan leva tillsammans. Jag har vänner här i Jenin som säger sig sympatisera med Hamas, andra med Fatah, och en del – faktiskt den stora majoriteten – som inte tillhör någon grupp alls.
Jag har samtidigt släktingar i Israel som vi besöker under helgerna för att äta shabbatmiddag med.
Anders resa till Israel ledde honom till att misstänkliggöra och avhumanisera den andre. Han ser palestinier som fiender som enbart med militär övermakt kan hållas i schack.
Min resa visade mig att genom ömsesidig respekt och grundläggande solidaritet kan vi hålla hoppet levande. Jag har insett att den israeliska ockupationen och dess apartheidstyre en dag kommer att förvandlas till en demokratisk stat där det heliga landets alla folk, religioner och åsikter kan leva tillsammans – med samma, lika rättigheter.
Jag önskar Anders och alla andra som delar hans åsikter får göra samma resa som jag.