Artikel

En varning till Israels barn

Fullständig artikel av Jorge Buzaglo som förhandspubliceras från JIPF-bladet 3 2019

En varning till Israels barn

Koranen innehåller många referenser till judarna och judendomen. Enligt den israeliske forskaren och kabbalisten Avi Elqayam är den bibliske Moses den gestalt som mest påverkat utformningen av Islam. Elqayam framhåller som exempel det faktum att Moses är den person som oftast omnämns i Koranen. Mohammed byggde Islam på judendomen menar Elqayam. (Se interview med Avi Elqayam i: Ariel Horowitz, “The Important Dialogue Today is Between Mecca and Jerusalem,” Tikkun, February 28, 2019.)

Sūratu bani Isra’il, på svenska Suran om Israels barn, är den sjuttonde suran [kapitlet] i Koranen. Den innehåller profetiska budskap från Mohammed till Israels barn. Vi återger nedan verserna 2 till 8, de verser i suran som direkt talar till Israels barn. Jag försöker sedan undersöka och tolka den djupare meningen med denna starkt laddade text. Det är värt att analysera och fundera över dessa ord från en inspirerad profet, vars budskap så djupt påverkat så många människor under så lång tid, och gör så även idag. Min tolkning söker en sanning som kan utgöra en grund för fred och förståelse.

Suran om Israels barn

Enligt Koranen säger Gud:

  1. Och Vi gav Moses uppenbarelsen och gjorde den till vägledning för Israels barn och förmanade dem: “Tag ingen annan än Mig till beskyddare,
  2. ni ättlingar till dem som Vi räddade tillsammans med Noa i arken! Han var en tacksam tjänare!”
  3. Genom uppenbarelsen gav Vi Israels barn en varning: “Två gånger kommer ni att störa ordningen och fördärva sederna på jorden och visa ett högmod utan gräns.”
  1. När detta skedde första gången, sände Vi några av Våra tjänare mot er, starka och djärva krigare, och de förföljde er in i era bostäder för att döda er alla till sista man. Så uppfylldes Guds löfte.
  2. Därefter återupprättade Vi ert rike och gav er på nytt makt över dem och skänkte er rikedom och talrika söner och gav er ökad militär styrka.
  3. Och Vi sade: “Om ni gör gott, gör ni det till nytta för er själva; men om ni gör ont, vållar ni er själva skada.” Och när det som avsågs i den andra varningen kom, blev er förödmjukelse total, templet vanhelgades, så som det en gång förut hade vanhelgats, och allt som föll i fiendens händer lades i ruiner.
  4. Kanske kommer er Herre att ha förbarmande med er, men om ni återfaller i synd, kommer Vi att straffa er på nytt; minns att Vi har gjort helvetet till ett fängelse för förnekarna av sanningen.

Det första budordet

I vers 2 inleder Mohammed sin uppmaning till Israels barn genom att påminna dem om det första budordet i Tora. Mohammed har hört Guds röst som säger till Israels barn: “Tag ingen annan än Mig till beskyddare”. Detta kan ses som en återgivning av den judiska Toras första budord: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Toras första budord återges i Shemot 20:1-17 och Devarim 5:4-21 (andra och femte Moseboken).

Som Mohammed framhåller i samma vers är detta en del av Moses uppenbarelse [i Mont Horeb (Sinai)]:

Vi gav Moses uppenbarelsen och gjorde den till vägledning för Israels barn

Moses förmedlade denna uppenbarelse (tillsammans med de andra budorden) till vägledning för Israels barn. Enligt Shemot 24:12-13 gav Gud Moses stentavlor med budorden som Moses skulle undervisa om. I påföljande vers prisar Koranen för övrigt också den lojale Noa, som hjälpte till att rädda anfäderna till Israels barn.

Båda budorden, i Koranen och i Tora, uppmanar till oberoende och frihet. Koranens ord lyder: “Tag ingen annan än Mig till beskyddare”. Människan ska bara ha Gud som beskyddare. Människan ska inte underordna sig någon annan än Gud. (I engelska versioner av Koranen tolkas begreppet ”beskyddare” med ord som ”protector”, ”guardian”, eller ”disposer of affairs”). Den första muslimska trosbekännelsen (shahadah) säger: ”Det finns ingen gud utom Gud” (sura 37:35 och 47:19 i Koranen).

I Toras första budord säger Gud: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Människan ska förkasta all tro på mystiska varelser eller objekt med övernaturliga egenskaper. Alla former av fetischism och idolatri hindrar människans frihet i sökandet efter sanning. I nästa vers verkar Tora rekommendera/påbjuda en radikal, nästan vetenskaplig form av skepticism: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem”. Gud själv, eller Sanningen, håller sig osynlig för människan. Evigt och oändligt Vara eller Verklighet; bortom mänsklig förståelse; bortom alla möjliga kategorier och beskrivningar. I Tora heter Gud הוהי [JHWH], ett ord som inte går att uttala (ibland återgiven som G-d), som läses som Adonai [Herren] och som hänvisar till Varats oåtkomliga mysterium. Kabbalan, den metafysiska/teosofiska judiska traditionen, närmar sig G-d genom att förnimma dess attribut [sefirot]: kärlek, visdom, förståelse, skönhet, prakt, närvaro, evighet, makt, etc. Men den evige, oändlige Ein Sof befinner sig bortom intellektet, eller där intellektet avkläder sig självt som ayyin [intighet].

Varningarna

I och med Koranens vers 4 ökar svårigheten att tolka budskapet i texten markant. Men texten erbjuder en ganska naturlig tolkning utifrån Bibeln, Talmud och den judiska historien.

I vers 4 hör Mohammed G-d som säger:

Genom uppenbarelsen gav Vi Israels barn en varning: “Två gånger kommer ni att störa ordningen och fördärva sederna på jorden och visa ett högmod utan gräns.” 

Genom uppenbarelsen fick alltså Israels barn enligt Koranen en varning om två fruktansvärda katastrofer som skulle komma att drabba dem som resultat av deras gränslösa högmod. Eftersom en sådan varning inte finns i uppenbarelsen i Mont Horeb måste vers 4 referera till andra uppenbarelser som återges i Bibeln. Vidden av förödelsen som beskrivs i efterföljande verser i Koranen, och som vi återkommer till, pekar på allvarliga varningar om katastrofer uttalade i andra delar av Bibeln. Dessa varningar refererar antagligen till två kända bibliska profetior om Templets och Jerusalems förstörelse. Den första ödeläggelsen utfördes av babylonierna, den andra av romarna.

Det första templet är det storslagna Salomo Tempel byggt under kung Salomo (800-talet f.Kr.) på Moriaberget. Århundradena efter Salomo såg en växande korruption, orättfärdighet och ondska ta sig öppet uttryck i officiell avgudadyrkan. Profeten Yirmiyahu [Jeremias], bland andra, varnade för den fruktansvärda förödelse som skulle bli konsekvensen av denna utveckling (se t.ex. Yirmiyahu 36). Yirmiyahu blev inte hörsammad. Han blev tvärtom hårt bestraffad. Ett par decennier efter Yirmiyahus profetior (enligt traditionen år 586 f.Kr.) erövrade babylonierna Jerusalem, förstörde Templet och tvångsförflyttade stora delar av befolkningen.

Det Andra Templet byggdes enligt Bibeln (Esras bok) av återvändande judar från exilen i det persiska imperiet på samma ställe som det första templet (färdigbyggt cirka 516 f.Kr.). Århundradena efter Andra Templets återuppbyggande skedde samma utbredning av korruption, orättfärdighet och ondska som århundradena efter det första Templet. Enligt profeten Malachi (400-talet f.Kr.) säger G-d: Jag ska komma till er och hålla dom, och jag ska vara snabb att vittna … mot dem som vägrar arbetaren hans lön och förtrycker änkan och den faderlöse, som vränger rätten för främlingen (Malachi 3:5). Profeten Z’kharyah [Sakarja, 500-talet f.Kr.] förutser Jerusalems ödeläggelse: Se, G-ds dag kommer! Då ska man dela bytet bland er, för jag ska samla alla hednafolk till strid mot Jerusalem. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnorna våldtas (Z’kharyah 14:1-2). Jesus, också han en av profeterna enligt Mohammed, profeterade om det Andra Templets förstörelse: Ser du dessa stora byggnader? Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner (Markus 13:2, se också Matteus 24:2, Lukas 21:6). Jerusalems ödeläggelse förutspås av Jesus såväl i form av parabler (Markus 12, Matteus 22) som i explicita termer (Lukas 21:24).

Jerusalems och Första Templets förstörelse

Vers 17:5 i Koranen beskriver den första ödeläggelsen:

När detta skedde första gången, sände Vi några av Våra tjänare mot er, starka och djärva krigare, och de förföljde er in i era bostäder för att döda er alla till sista man. Så uppfylldes Guds löfte.

Talmud (Gittin 57b) registrerade massakern av Jerusalems invånare med starka bilder av ofattbar grymhet. I denna dal som ligger framför dig dödade Nebuzadaran, kapten för den babyloniske kungen Nebukadnessars garde, 2 110 000 människor. Och i Jerusalem själv dödade han 940 000 människor på en sten, tills blodet av hans offer flydde och rörde Zechariahs blod för att uppfylla det som står skrivet: “Och blod berör blod” (Hosea 4: 2). (Siffran om antalet mördade är säkert överdriven, men den vittnar om starka minnen av en oerhörd massaker.) Efter att guldet, silvret och konstverken hade stulits brändes Templet ned. Översteprästen Seraiah dödades tillsammans med många andra höga präster och funktionärer. Enligt Talmud trodde Nebuzadaran att han följde G-ds befallning att återgälda mördandet av profeten Zechariah ben Jehoiada efter att han hade förutsagt Jerusalems dom. Nebuzadaran konverterade sedan till judendomen.

Återvändandet från exilen

Nästa vers, den sjätte versen i suran om Israels barn, refererar uppenbarligen till perioden efter den persiska exilen och återuppbyggandet av Jerusalem och Templet. Enligt Mohammed säger G-d:

Därefter återupprättade Vi ert rike och gav er på nytt makt över dem och skänkte er rikedom och talrika söner och gav er ökad militär styrka.

De återvändande judarna från exilen i Persien återuppbyggde Jerusalems Tempel. Härmed inleddes en ny period av religiös och politisk rekonstruktion, först under persiskt överinseende och några århundraden senare under grekisk och slutligen romersk kontroll. De judiska eliterna samarbetade och var beroende av den rådande stormakten. Den förtryckta massan av judar och ”främlingar” — d.v.s. den (under den judiska exilen inflyttade) lokala befolkningen — får en röst genom profeten Malachi. Som återgivits ovan lovar Malachi G-ds dom mot dem som vägrar arbetaren hans lön och mot dem som vränger rätten för främlingen. Man kan lätt se parallellerna med dagens situation.

Jerusalems och Andra Templets förstörelse

Den sjunde versen i suran refererar klart och tydligt till Andra Templets förstörelse. Det framgår också i versen att Templet i Jerusalem hade utplånats och vanhelgats en gång tidigare. G-d säger enligt Mohammed:

Och Vi sade: “Om ni gör gott, gör ni det till nytta för er själva; men om ni gör ont, vållar ni er själva skada.” Och när det som avsågs i den andra varningen kom, blev er förödmjukelse total, templet vanhelgades, så som det en gång förut hade vanhelgats, och allt som föll i fiendens händer lades i ruiner.

Versen börjar med (en variant av) den viktigaste, enklaste och mest universella etiska regeln: “gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig”, eller “gör inte mot andra som du inte vill att andra ska göra mot dig”. Mohammeds variant av den s.k. gyllene regeln är intressant och lärorik då den förmedlar den viktiga insikten av Den Andre som en förlängning av en själv, eller som tillhörande samma essens som en själv. Enligt den judiske lärde Hillel (110 f.Kr. till 10 e.Kr.) sammanfattar denna regel faktiskt hela den judiska läran: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Tora. Det övriga är förklaringar. Den djupa förståelsen av denna insikt bereder vägen till visdom och fred; dess förnekelse speglar högmod och enfald och leder till fördärvet. Detta gäller både för individer och nationer.

Josefus, den judisk-romerske historikern, berättar om den judiska revolten mot det romerska imperiet som startade år 66 e.Kr. I revoltens sista skede år 70 e.Kr. tog romarna Jerusalem efter en långdragen belägring. De av hunger försvagade närmare en miljon invånarna (igen en möjlig överskattning) fick slutligen ge upp. Alla män avrättades. Kvinnor och barn såldes som slavar. Hela staden sattes i brand och förstördes till grunden. Av det Andra Templet återstod endast grundmurarna, dagens klagomur.

Sanningen och hoppet

I surans åttonde vers ger G-d ett visst hopp till Israels barn, på villkor att de håller sig till Sanningen. Mohammed förmedlar en sista varning:

Kanske kommer er Herre att ha förbarmande med er, men om ni återfaller i synd, kommer Vi att straffa er på nytt; minns att Vi har gjort helvetet till ett fängelse för förnekarna av sanningen.

Att förneka Moses och profeternas ord och frångå sanningen har varit olycksbringande för Israels barn. Det är därför livsavgörande för dem att hålla sig till sanningen. Men vad är Sanningen? Hur skulle man kunna uttrycka den? Hillel har den bästa tolkningen av vad den mänskliga sanningen är för den judiska traditionen. Sanningen uttrycks genom att agera i enlighet med sanningen — inte enbart eller inte särskilt genom att uttala sanna ord. Att agera i enlighet med sanningen är att inte göra mot andra det som man inte vill att andra ska göra mot en själv. Detta är Moses och profeterna.

Vid det här laget har Israels barn gått igenom och överlevt oräkneliga förföljelser och massakrer. De har även bildat en egen stat. Idag skulle kanske Hillels och profeternas uppmaning till Israels folk snarare formulerats så att man inte ska göra mot andra folk det som man skulle vilja att andra folk inte hade gjort mot ens eget folk. Här finner vi alltså nyckeln till den sanning som kan leda till fred och i förlängningen också försoning och kärlek.

”Rättfärdighet, rättvisa ska du sträva efter, för att du ska ärva och få leva i det land som Adonai, din G-d, ger dig” Devarim [5 Moseboken] 16:20.

Jorge Buzaglo