Mängder av vittnesmål och ett stort antal filmer har på senare tid dokumenterat fall där palestinier blivit ihjälskjutna i situationer där de inte utgjort någon fara för andra. Till exempel när de legat skottskadade och avväpnade på marken.
Så var fallet med de två palestinska tonårsflickorna Hadil och Nurhan Awad som vi använde som exempel i debattens inledande inlägg; vem som helst kan leta upp de obehagliga filmbilderna på internet. Att en av flickorna överlevde och fördes svårt sårad till sjukhus fritar inte polismännen som sköt från att ha försökt avrätta henne såsom de avrättat hennes 14-åriga kusin Hadil.
Tusentals skadade
En Amnestyrapport från 2014 konstaterar att fler än 8 000 palestinier allvarligt skadades i samband med protestaktioner på Västbanken 2011–2013. 1 500 av dem var barn. I statistiken ingår Mahmoud Awad som i mars 2013 träffades i nacken av en gummimantlad kula i en protestaktion vid en checkpoint i Qualandiya och avled i oktober samma år. Hans lillasyster Hadil var då 13 år. Att hon ett år senare angrep en för henne helt okänd israel i 70-årsåldern med en sax (säkert ovetande om att också han var palestinier) kan inte försvaras. Men har en medelålders polisman rätt att skjuta ihjäl den 14-åriga Hadil när hon ligger sårad, skadeskjuten och obeväpnad på marken?
Israel är ett hotat land. Stort som Småland, med fientliga stater runtom. Landet utsätts för raketbeskjutning från Gaza, islamistiska rörelser stärks när fredsrörelsen misslyckas. Det finns en befogad rädsla som sprider sig och hotar demokratin.
Självklart delar vi uppfattningen att mord och mordförsök på slumpvis valda israeler är en oförsvarlig form av motstånd. Terrorn får sin näring av Israels oförsonliga politik och oviljan att ens tänka en tvåstatslösning som kan ge den palestinska befolkningen ett eget land.
Aggressiv bosättarrörelse
Västbanken är i dag sönderdelat, genomkorsat av israeliska motorvägar (palestinier får ta omvägar på små och krokiga vägar), med snart en halv miljon israeliska bosättare (som tar en allt större del av landet och vattnet). Från 2005 till hösten 2015 dominerades det politiska motståndet på Västbanken och i östra Jerusalem av ickevåld. Att detta motstånd ofta mötts av våld, rättsövergrepp och en alltmer expansiv och aggressiv bosättarrörelse är en rimlig orsak till varför många ungdomar nu tycks ha tappat tron på ickevålds-vägen.
De israeliska övergreppen ingår i ett större politiskt och historiskt sammanhang som man måste ta ställning till om man på allvar vill finna en väg som leder bort från misstro, rädsla och eskalerande våld.
Alla vi som söker en lösning som kan garantera fred och trygghet för såväl judar, muslimer som kristna, för israeler och palestinier, buntas ihop och fördöms i ett allt högre tonläge. Vi värnar demokrati i Israel och i Palestina. För våra debattmotståndare går vägen mot fred i Mellanöstern över ökad press på den palestinska befolkningen. Det är dags att sätta sig ner och samtala om fred.
Ilan Cohen och Olle Katz
talespersoner för Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, JIPF
Anja Emsheimer, Maria Bergom Larsson och Staffan Granér
styrelsemedlemmar i JIPF
(Ursprungligen publicerad i GP)