Att sätta likhetstecken mellan den judiska identiteten och Israel leder till en grumlig politisk analys. Lisa Granér påminner om den judiska traditionen att ifrågasätta allt – även Israel.
Negar Josephis artikel i Expressen (9/3) om bandet mellan det judiska folket och Israel väckte tankar och känslor, som har följt mig genom livet. Jag minns glädjen hos i stort sett alla i min inre krets när staten Israel grundades. Jag var 14 år och en tanke dök upp i mitt huvud – en tanke som jag inte kunde delge någon:
– Stormakterna lägger pussel med land och folk.
Tanken skavde och kändes som ett svek. Var det inte något av en gudomlig rättvisa att det judiska folket äntligen hade fått ett tryggt hem fritt från förföljelse och antisemitism. Jag teg då och jag teg länge. Men har jag inte, i enlighet med judisk tradition, både rättighet och skyldighet till reflektion och ifrågasättande även när det gäller Israel?
Detta är ju inte heller någonting som Josephi ifrågasätter, men när hon talar om ett oupplösligt band av närmast mytisk natur mellan det judiska folket och Israel, känner jag inte igen mig. Både det bibliska och nationella sambandet känns främmande. Det som har format min identitet är att jag är en judisk europé bosatt i Sverige.
Vanliga frågor som jag förväntas ha bra svar på:
Varför är du, som inte är troende medlem i Judiska församlingen?
Varför är du som är jude så kritisk mot israelisk politik?
Dessa frågor skall jag försöka besvara, men först vill jag själv ställa en fråga till dig som undrar:
Varför är du så säker på vad den judiska identiteten grundar sig på och varför är det så självklart att den identiteten är organiskt sammanvuxen med staten Israel?
Jag är medlem i Judiska församlingen därför att min judiska bakgrund och fostran i hög grad har format mig till den jag är. Jag är född i Wien och kom 1939 som flykting till Sverige när jag var 4 år. Då satt min pappa och hans bröder häktade i Schutzhaft medan familjeföretaget “arieserades”. Min mor ville inte lämna Wien utan sin man, så min syster och jag flydde med våra morföräldrar.
Minnena från Wien är förstås fragmentariska, men några är tydliga. Som när Hitlerjugend handgripligt kastade ut oss från lekparken, som efter Anschluss skulle vara “judenfrei”. Eller SS räder i vårt hem, då min syster och jag stängdes in i sängkammaren för att vi skulle slippa se vår far misshandlas.
Familjen återförenades och fick så småningom uppehållstillstånd. Vägen till svenskheten gav upphov till många tankar om identitet. Är jag judejävel eller tyskjävel? Kan jag vara både svensk och jude? Är alla icke-judar egentligen antisemiter? Är det därför min far vill att jag skall hålla distans mot svenskarna?
Så småningom kunde jag utveckla något av en egen filosofi:
Så klart jag kan vara både svensk och jude.
Jag kan inte leva med misstanken att alla jag möter är antisemiter.
Bra att vi var judar under nazitiden och inte förövare eller medlöpare.
Blir det en ny våg av antisemitism, så vill jag ha en tydlig judisk tillhörighet och identitet.
Detta kan vara mitt svar på varför jag är medlem i judiska församlingen trots att jag inte har någon religiös tro. Får jag frågan om varför jag ställer upp i församlingsval och låter mig väljas in i styrelser när många i församlingen anser att min kritiska hållning till Israels politik, mitt medlemskap i JIPF, Judar för israelisk-palestinsk fred, och mitt stöd till Ship to Gaza borde diskvalificera mig för sådana poster har jag bara ett svar: chútspe – jiddisch för fräckhet. Jag framhärdar i tron att mångfald, åsiktsbrytningar och politiska motsättningar i längden berikar vår församling.
Jag kräver att bemötas som jude utan att vare sig ses som ansvarig för Israels politik eller ens antas stödja Netanyahus regering, bosättningarna och blockaden av Gaza. En sammanblandning av begreppen jude och staten Israel leder till en grumlig och farlig politisk analys.
Min judiska identitet är inte avhängig Israels existens, även om jag inser vikten av att landet har blivit ett hem för de hemlösa som undkom Förintelsen och andra som har flytt förföljelse i sina länder. Jag ifrågasätter alltså inte statens Israels rätt att existera.
Man frågar: Varför är du som är jude kritisk till Israel?
Min erfarenhet av förföljelse har gjort mig vaken för alla former av chauvinism, ultranationalism och folkförtryck. Jag är inte kritisk mot Israels politik trots att jag är jude, utan därför att jag är jude.
Lisa Granér
Lisa Granér är bibliotekarie och medlem i Judiska församlingen i Göteborg, därtill i JIPF, Judar för israelisk-palestinsk fred.
(Ursprungligen publicerad i Expressen)